Mina tankar om dömeriet

Jag utbildade mig till agilitydomare 2005. 
Sedan dess har jag dömt kontinuerligt, om än inte så mycket, på grund av att dömandet hela tiden får stå tillbaka för det egna tävlandet. Det är helt enkelt för få helger på ett år.

När jag dömer lägger jag ner mycket tankar kring banritningen. Jag har min filosofi, och vad jag vill premiera på banan, klar för mig.
Jag vill gynna de hundar som är bra grundtränade, och de ekipage som är samspelta och tekniskt skickliga. För mig är det en fröjd att få se ekipagen glänsa när de klarar av en riktigt klurig sekvens på banan, eller höra publiken dra efter andan när någon sätter ett riktigt svårt slalom.

En annan sak jag brinner för är att agility skall vara för alla. Jag vill att även de som inte nödvändigtvis är allra snabbast känner att de har en chans, att de har något att kämpa för på banan. Att du inte behöver ha den snabbaste av vallhundar för att ha en chans. Att du med träning kan lyckas ganska bra med den hunden du har.
Så hur lyckas man med det?
Jo, genom att bygga flytiga, men tekniskt avancerade, banor.

På så vis har även de ekipage som inte är ubersnabba en chans, genom att träna mer och bli skickligare än motståndet. För alla ekipage kan inte springa som Usain Bolt. Men alla ekipage kan öka på sin skicklighet.

Jag är en passionerad motståndare till fem meter mellan hindren. Långa avstånd är min melodi, även för XS.
Lika passionerad motståndare är jag till maxade hinder i klass 1. 

Och ett litet tips, om du ska tävla för mig.
Jag fullkomligt älskar svåra slalom. Just saying.

Copyright @ All rights reserved